Brevväxling med Emil

Dika brevväxlade under hela livet med sin bror Emil och flera brev finns fortfarande bevarade. Här kommer några utdrag som kan vara kul och samtidigt belysa tidens anda.

30 oktober 1895 – Snart examen

Nu ha vi inte stort mer än 7 veckor kvar, tills examen, och sedan är man välbeställd lärarinna, hoppas, att plats ej skall låta vänta på sig alltför länge.

17 december 1896 – Jullov från Motala Verkstad

Vi ha en månads lof. till d. 15 Jan. men då börjas knoget igen med de små barnungarna. Det tycks allt vara ett mycket otacksamt arbete, isynnerhet här vid verkstaden, där barnen äro mer än lofligt ostyriga, men jag trifs så bra med mitt arbete och är bra glad, att jag fick plats just här, där det är så förtjusande trefligt och vackert.

22 mars 1907 – Brorsdottern Märtha på besök

När Dikas bror Arthur förlorade sin unga fru Märtha 1907 fick Dika en nära relation med deras dotter “Lill-Märtha”. Här skriver hon några rader om det.

Lill-Märtha är så rysligt snäll och rar, men mycket orolig om nätterna. Lite snuva har hon och kanske flera tänder skola komma, så det gör sitt till. Vi ska hoppas, det snart blir bättre, för som det nu är, får jag vaka allt för mycket. Hon är 1 år och 1 månad, men kan ej gå eller krypa ännu.

13 maj 1927 – Dika och Alfred har köpt radio

Vi ha nu radio och det är mycket roligt. Nästan varje söndag ”bevista vi” gudstjänsten i någon av huvudstadens kyrkor, äro med på föredrag och konserter, och få veta dagsnyheterna, dagen innan de stå i tidningen, så nog ”äro vi med” alltid. Vår radio ha vi mycken glädje av. Nu äro vi också ”i kyrkan” varenda söndag och bevista de finaste konserter och föredrag om kvällarna, allt medan virknålen eller strumpstickorna gå.

19 mars 1924 – Ordning på det elektriska

Har ni fått i ordning det elektriska ljuset så ni haft någon nytta av det i vinter, minns ej, om jag frågade dig därom, då vi träffades.

19 december 1926 – Julstök

Till namnsdagen fick du ingen hälsning, men sänder nu så många flera till julen. Törs ej dröja längre för senare i veckan blir så mycket stök att ingen tid blir över för brevskrivning. Vår halva julgris är nu lyckligen förvandlad till flera olika slags korv, sylta m.m. men mycket återstår ännu. Om torsdag e.m. sätta vi oss på tåget och fara till Eksjö för att jula hos Arthur och Märta, men till nyåret måste vi vara hemma igen.

13 maj 1927 – Vardagssysslor

Jag har sytt nattskjortor och linnen, och nästa vecka blir byken, hoppas snön fallit till dess, så jag slipper den på kläderna.

13 maj 1934 – Flyttat till lägenhet i Barklyckan, Kisa

Sedan jag sist skrev, ha vi ju lämnat Mjölsefall och flyttat hit. Trivas förträffligt och ha lugna dagar. D.v.s. jag börjar ju nu bli så gammal, att ålderdomskrämporna infinna sig, reumatismen är värst i mina fötter, och så orkar man ju ej så mycket, annars får jag ej klaga.

Friska äro vi båda två. Fast Alfred slutat skolan är han fullt sysselsatt ändå, både i snickarboden och med fiske, och det har lyckats riktigt bra.

Vi ha 3 trevliga rum, men mycket ledsam trappuppgång, billig hyra och vacker utsikt. Ännu 3 familjer bo i samma hus, men vi leva i lugn och frid med dem allesammans. Vi ha köpt ett is-skåp, så jag ej oupphörligt skall behöva ränna ner i källaren, och det har väl behövts dessa varma dagar. – Nu längta vi efter regn; som väl är, har jag byken klarad.

– Vi ha ett mycket litet trädgårdsland, så det är stor skillnad mot i Mjölsefall, men där är sått och satt, och det tog ej lång tid. Något blomland ha vi inte alls, får istället nöja mig med att titta på andras och glädjas över prakten inomhus. Mina kaktusar blomma rikligt. De vita äro ännu ej utslagna, men stora knoppar, får också blommor på min klotkaktus, den står dock bara en enda dag, så fröjden blir kort.

Dikas tankar om kriget

Dikas brev till sin bror Emil ger oss en inblick i hur hon reagerade inför den tragedi som utspelades utanför Sveriges gränser under andra världskriget. Här följer några utdrag.

12 maj 1940 – Oro i världen

Och nu har det blivit ännu oroligare ute i världen. Underligt, att vi hittils fått bli lämnade i fred. Jag tycker nog, det är underligt, att Hitler skall lyckas så bra med alla sina våldsgärningar, men han är nog ett snille att på bästa vis räkna ut, hur han skall kunna göra mesta skadan. Det är ju klart, att det en gång blir stopp för honom också, men dessförinnan hinner han göra mycket ont. Kanske han senare sträcker ut tentaklerna efter Sverige också. Inte oroar jag mig i förväg, så mycket är säkert.

24 augusti 1941 – Kafferansonering

Det blir ju ledsamt att ej längre få kaffe, men jag har en längre tid blandat, så det blir drygare, och ännu har jag några kg kvar. – Det blir nog svårare tider, ju längre det lider, för än kan man inte klaga.

12 november 1941 – Fläskransonering

Ja, nu ha vi ej så långt kvar till den stora helgen, men i år slipper man nog både att göra korv och sylta, åtminstone i de mindre hushållen, för det är ynkligt med fläskransonen. Tacksamma kunna vi vara att ej behöva svälta, som de få göra på många andra håll. – Har i år också fått svinblod av ”grannas”, så jag kan baka paltbröd.

14 maj 1942 – Alfred jobbar extra på skolan till halva lönen

Alfred knogar i skolan nere i Kisa, det är nu 3 månader snart, som han hållit på, och det förundrar mig, att han orkat cykla varenda morgon och e.m. (3 ½ km.) och det, då vi hade över 30 gr. kallt. Men som väl är ha vi fått behålla hälsan och rätt bra med krafter också, efter våra år. Alltid är någon lärare utkallad, och det är ej lätt att få vikarie. Men eftersom han har pension, får han ju bara halv lön mot de ordinarie, och det tycker jag, är orättvist på sitt sätt, för han får ju tjänstgöra lika mycket. Har dessutom över 45 års praktik, och det bör väl vara ett plus. (när man har sina krafter kvar och orkar hålla på)

12 maj 1944 – Hemskt att läsa om allt elände

Tänk, att en människa som Hitler, skall få bringa så mycket elände och lidande i världen. Var han går fram, har hungersnöd, våldsdåd och arkebuseringar följt i spåren, för att ej tala om judarnas utrotande. – Det är hemskt att läsa om allt elände.

6 september 1944 – Tror du det ljusnar?

Tror du, det snart ljusnar ute i världen? Under 5 års tid har millioner böner sänts upp till Gud och nu hoppas vi på bönhörelse. Jag vet, att Han är Allvis och styr allting till det bästa, men vilka gränslösa grymheter Han låtit människor begå mot varandra. Det är ej underligt att många tvivla på Hans kärlek. Att vi blivit skonade är ett under, för sannerligen vi varit bättre än alla de andra lidande människorna, så inte kunna vi tvivla på Hans kärlek och barmhertighet. – Ja nu går man bara och väntar att få höra, hur slutet kommer att bli. Det är synd om tyska folket, för de få lida för alla ogärningar deras ledare och hans anhängare ha begått. Nej nu är ej värt längre resonera om kriget, och hur det slutar. Den, som lever får se.

13 maj 1945 – Fred i världen

Och nu är fred i världen, för vilken vi ej nog kan tacka Gud. Än blir nog många sammanstötningar, innan den siste tysken lämnat de ockuperade länderna, men nu kunna alla dra´ andan efter dessa bombningar och grymheter. Quisling och hans kumpaner prisa nog inte freden, men det är nu deras tur att ej längre få vara översittare. Och tänk, vad självmord, som begås! De tyska storkaxarna äro för fega att lida straffet för sina ogärningar.

Om du vill veta mer om Dikas syskon ska du gå till menyn “Johan Petter” i sidfoten. Det är Dikas pappa och i undermenyn listas Dika och alla hennes syskon.