Gunilla Hagwall med egna ord
Som först i en syskonskara av fyra föddes jag 14 april 1936 i Vreta, strax utanför Norrtälje.
Väsbyvägen lärde jag känna redan i barnvagnen när den drogs mellan Väsby och Vreta. Den blev en väsentlig del av mitt liv och så småningom även för mina syskon.
Vid svängen kunde man plocka både blommor och bär. Tillsammans med moster Lisa plockade jag mina första vitsippor där. Sen hade vi Mogropen, en rullstensås som vi barn förvandlade till en jättelik sandlåda där vi kunde leka.
Här fanns även Kallkällberget med sina höga stup och utsikt över sjön Limmaren. Vi åkte kälke och skidor nerför bergets sluttning, fortsatte över vägen och vidare utmed en slänt på andra sidan. Vi turades om att stå vakt vid vägen ifall någon bil skulle komma. Vi hade oftast sällskap av våra hundar, först Katja och sen Stej. Det var längs den här vägen vi stämde träff med andra ungdomar i byn. Tillsammans utforskade vi bygden en bit i taget.
Med hjälp av pappa och hans båtar utforskade vi livet på sjön Här grundades mitt intresse för naturen och allt vad den kan ge. Naturen är mitt andra hem.
Jag hade stort sällskap av Anders och vi gjorde i princip allt tillsammans. Vi tävlade på våra trehjulingar och på kärret bakom huset kunde vi åka skridskor och studera vackra insekter som frusit fast i isen. Till den läskiga vedboden följdes vi åt för att se om vi kunde hitta några av de fladdermöss som hade sin hemvist där. Vi följdes åt under hela skoltiden fram till sjätte klass.
När Margareta föddes skjutsade pappa oss på paketcykel till Norrtälje BB för att hälsa på mamma och titta på vår nya lillasyster. Jag kommer ihåg storkarna som hängde där i taket. På den här tiden var det storken som levererade alla nyfödda små barn.
Vid åtta års ålder började jag ta pianolektioner hos kantor Johansson i Frötuna kyrka och då fick även Margareta följa med. Vi åkte alldeles ensamma med bussen till hållplatsen närmast kyrkan och fick sedan gå ungefär en kilometer fram till kantorns hus. Efter att vi fått våra lektioner var det samma väg tillbaka, vänta på bussen och vidare hem. Ibland var det både mörkt och läskigt. Jag tröttnade efter något år men Margareta fortsatte.
Samma år jag började skolan föddes Christina. Nu var vi en fyrväppling. Jag hade blivit så stor att jag fick skjutsa henne i vagn och på spark och passa henne så hon inte gjorde sig illa. Jag lärde henne Väsbyvägens möjligheter.
Vår skola var en B-skola vilket innebar att eleverna i första och andra klass (småskolan) hade undervisning i samma klassrum. Det var likadant för de som i gick i tredje till sjätte klass (folkskolan). Lokalerna värmdes upp med vedkamin, hade trägolv och utedass. Vi hade medhavd matsäck som vi intog sittande på bänkarna bland våra ytterkläder i hallen. Ibland bytte vi smörgåsar för att testa varandras pålägg.
Jag hade bara gått ett år i realskolan när mamma blev sjuk i dubbelsidig lunginflammation och behövde läggas in på sjukhus under en längre tid. Jag tog en paus i studierna för att hjälpa till hemma. Tack vare den nya mirakelmedicinen penicillin blev hon frisk.
När hon kom hem igen uppmuntrade hon mig att åka till England som au pair under ett år. Här bjöd utelivet på något helt annat än dragspelsmusiken på Terassen i Spillersboda. Här dansade jag på lördagskvällarna till storband med Glenn Millers musik, så kallad ballroomdance. Danskvällarna avslutades alltid klockan 23.45 med God save the Queen, and God save the girl who came home later than 24.00 o’ clock.
När jag kom tillbaka till Sverige varvade jag arbete med nöjesliv. Jag upptog mina avbrutna studier vid Sigtuna folkhögskola och gick sen vidare till sjuksköterskeutbildningen i Eskilstuna. Här träffade jag under en av mina danskvällar en ”repgubbe” som firade sin 25-årsdag. Hans namn var Clas Hagwall och året var 1958.
Clas och jag gifte oss på försommaren 1961 i Frötuna Kyrka och hade bröllopsmiddag med dans i Vreta.
Vår första bostad var en andrahandslägenhet i Näsby Park. 1964 flyttade vi till nybyggarområdet Bredäng där vi bodde i tio år nära Mälarens vatten. Vi köpte ett radhus i Solberga 1974 och under 12 år var jag hemmafru.
Hösten 1975 flyttade vi med våra tre barn, Mats, Monica och Marianne till Bronxville utanför New York och bodde där i sex månader.
Efter skilsmässan 1978 vidareutbildade jag mig till samtalsterapeut och öppnade en egen praktik som jag bedrev fram till 70 års ålder. Idag bor jag i en trivsam tvåa i Solberga.
Om texten på den här sidan
Gunilla gjorde en släktkrönika något år innan hon dog tillsammans med sin yngre syster Christina. Det här är den text hon skrev om sig själv. Gunilla blev 76 år gammal och gick bort den 9 oktober 2012.