hagwall.se

Dikas tankar om kriget

Dikas brev till sin bror Emil ger oss en inblick i hur hon reagerade inför den tragedi som utspelades utanför Sveriges gränser under andra världskriget. Här följer några utdrag.

12 maj 1940 – Oro i världen

Och nu har det blivit ännu oroligare ute i världen. Underligt, att vi hittils fått bli lämnade i fred. Jag tycker nog, det är underligt, att Hitler skall lyckas så bra med alla sina våldsgärningar, men han är nog ett snille att på bästa vis räkna ut, hur han skall kunna göra mesta skadan. Det är ju klart, att det en gång blir stopp för honom också, men dessförinnan hinner han göra mycket ont. Kanske han senare sträcker ut tentaklerna efter Sverige också. Inte oroar jag mig i förväg, så mycket är säkert.

24 augusti 1941 – Kafferansonering

Det blir ju ledsamt att ej längre få kaffe, men jag har en längre tid blandat, så det blir drygare, och ännu har jag några kg kvar. – Det blir nog svårare tider, ju längre det lider, för än kan man inte klaga.

12 november 1941 – Fläskransonering

Ja, nu ha vi ej så långt kvar till den stora helgen, men i år slipper man nog både att göra korv och sylta, åtminstone i de mindre hushållen, för det är ynkligt med fläskransonen. Tacksamma kunna vi vara att ej behöva svälta, som de få göra på många andra håll. – Har i år också fått svinblod av ”grannas”, så jag kan baka paltbröd.

14 maj 1942 – Alfred jobbar extra på skolan till halva lönen

Alfred knogar i skolan nere i Kisa, det är nu 3 månader snart, som han hållit på, och det förundrar mig, att han orkat cykla varenda morgon och e.m. (3 ½ km.) och det, då vi hade över 30 gr. kallt. Men som väl är ha vi fått behålla hälsan och rätt bra med krafter också, efter våra år. Alltid är någon lärare utkallad, och det är ej lätt att få vikarie. Men eftersom han har pension, får han ju bara halv lön mot de ordinarie, och det tycker jag, är orättvist på sitt sätt, för han får ju tjänstgöra lika mycket. Har dessutom över 45 års praktik, och det bör väl vara ett plus. (när man har sina krafter kvar och orkar hålla på)

12 maj 1944 – Hemskt att läsa om allt elände

Tänk, att en människa som Hitler, skall få bringa så mycket elände och lidande i världen. Var han går fram, har hungersnöd, våldsdåd och arkebuseringar följt i spåren, för att ej tala om judarnas utrotande. – Det är hemskt att läsa om allt elände.

6 september 1944 – Tror du det ljusnar?

Tror du, det snart ljusnar ute i världen? Under 5 års tid har millioner böner sänts upp till Gud och nu hoppas vi på bönhörelse. Jag vet, att Han är Allvis och styr allting till det bästa, men vilka gränslösa grymheter Han låtit människor begå mot varandra. Det är ej underligt att många tvivla på Hans kärlek. Att vi blivit skonade är ett under, för sannerligen vi varit bättre än alla de andra lidande människorna, så inte kunna vi tvivla på Hans kärlek och barmhertighet. – Ja nu går man bara och väntar att få höra, hur slutet kommer att bli. Det är synd om tyska folket, för de få lida för alla ogärningar deras ledare och hans anhängare ha begått. Nej nu är ej värt längre resonera om kriget, och hur det slutar. Den, som lever får se.

13 maj 1945 – Fred i världen

Och nu är fred i världen, för vilken vi ej nog kan tacka Gud. Än blir nog många sammanstötningar, innan den siste tysken lämnat de ockuperade länderna, men nu kunna alla dra´ andan efter dessa bombningar och grymheter. Quisling och hans kumpaner prisa nog inte freden, men det är nu deras tur att ej längre få vara översittare. Och tänk, vad självmord, som begås! De tyska storkaxarna äro för fega att lida straffet för sina ogärningar.

Läs mer